måndag 2 juli 2012

måndag, juli 02, 2012
Har precis sträckläst Moa Herngrens roman Jag skulle aldrig ljuga för dig. Boken är 352 sidor lång men går snabbt att ta sig igenom. Cecilia, 39 år, gammal är bokens huvudperson. Hon bor i en fin lägenhet i närheten av Stockholm tillsammans med sin man och deras tre barn. Utåt sett är de "den perfekta familjen". En familj som skulle kunna vara med i ett flashigt inredningsmagasin och få andra att bli familjer att bli gröna av avund.

Nu är det inte riktigt så bra som det verkar, såklart. Under ytan och bakom Cecilias snygga fasad lurar depression och hopplöshet. Cecilia har nämligen hamnat "fel" i livet. Hon trivs inte med sin familj, har svårt att älska barnen och den gode mannen. Hon har dåligt samvete över det och kompenserar genom att försöka vara alla till lags, hela tiden. Suddar ut sig själv tills hon inte vet vem hon är och vad hon själv vill. Tillslut får hon nog och börjar protestera så smått genom att förvandlas till kleptoman. Hon snor saker, både av sina vänner och sina kollegor, försummar barnen och såklart skaffar hon sig en älskare för att bevisa för sig själv att hon duger.

Låter jag ironisk beror det på att jag ÄR ironisk. Detta är en bok om det lyckade medelklasslivets baksidor. Att ha allt och ändå känna sig som en förlorare. Är det synd om Cecilia? Nej. Det är oerhört svårt att känna sympati för denna själupptagna martyr så länge som hon inte vågar stå för den hon egentligen är.

Boken känns dock aktuell eftersom den tid vi lever i förväntar sig att föräldrar ska älska fredagsmys, baka perfekta cupcakes, ha tjusiga kläder och le brett mot sina barn. Cecilia klarar inte de kraven och det känns mycket sunt. När jag kommer till slutet av boken känner jag att det finns hopp för henne och börjar nästan tycka om henne.

/Teresia

0 kommentarer :

Skicka en kommentar